Sommarens biennal inställd igen. Men kanske kan vi genomföra salongerna

Våren närmar sig, och vi inväntar vidare rekommendationer från FHM. Om tillställningar med  t.ex 12 personer blir tillåtna snart, kan vi genomföra våra salonger. 

Salongerna i samarbete med bokförlaget lejd kommer i så fall att ställa frågor om skönhet. Det fula, det orena, abjektala osv. har trängt undan det sköna i finkulturproduktionen sedan åtminstone hundra år tillbaka. Få författare eller konstnärer skulle idag säga att skönhet är något de tar hänsyn till när de avgör om ett verk funkar eller inte. Betyder det att estetiska överväganden inte spelar någon roll i deras verksamhet i valet av ord, färger, material etc? Vad är i så fall en estetik? Samtidigt är skönhet något som tas för givet inom en mängd andra områden: mode, inredning, arkitektur, där skönhet och smak ofta fungerar som en klassmarkör. I två salonger närmar vi oss temat genom närläsning av dikter. I den tredje talar vi om skönhet hos bruksföremål och i naturen. Vi återkommer när vi vet mer om medverkande.

Biennalen har vi redan avblåst då utsikterna att tillställningar med 100 personer skulle tillåtas innan sommaren är minimala.

bie bord & stol  kommer att visa möbler ritade av nyligen avlidna Enzo Mari i magasinet någon gång i sommar, datum ej fastställt.

Enzo Mari (född 1932) är en italiensk konstnär och möbeldesigner som stängde sin verkstad i Milano häromåret 86 år gammal. Han var inspirerad av bland annat den engelska arts & crafts rörelsen vid 1900-talets början, vilken var anti-industriell till sitt väsen och där hantverkarnas sociala och arbetsmässiga villkor stod i centrum.

1974 publicerade Mari ritningarna till en serie möbler med titeln Autoprogettazione (som skulle kunna översättas med Självprojektering eller Egen design). Tanken är att vem som helst ska kunna snickra ihop en möbel med hjälp av dessa ritningar och under arbetet skaffa sig en ökad medvetenhet om vad en stol eller ett bord är och borde vara. Tanken var också att ritningarna, som är betrakta som open source, skulle utgöra inspiration för egna experiment.

Mari var och är kommunist och ville med denna serie sprida vacker och funktionell design till folket. Därför har jag bestämt att låginkomsttagare betalar mindre än medel- och höginkomsttagare. 4000 kr istället för 6000 respektive 8000 kr för borden. Stolarna kostar 2000 kr. Om du inte vill ha speciella material – ek, lärk, alm, antikt virke från alperna: allt går att ordna, men då kostar det mer.

Överskottet från detta mikromöbelsnickeri går in i min verksamhet som författare och konstnärlig ledare för Bie biennal.

IMG_2784

Lars Hermanson. tel. 0709-732328, epost: info@biebiennal.se

Bie biennal 2021: Det våta språket
/Uppskjuten till 2022

Pandemin tvingar oss tyvärr att skjuta upp Bie biennal text 2 till nästa sommar. Så här skrev vi på vår Facebooksida förra året vid denna tid och orden gäller tyvärr fortfarande: ”Sorry, men även vi skjuter upp sommarens utställning. Delar av den skulle ha gått att genomföra, men eftersom en utställning inte bara är sina verk, utan också den sociala interaktionen kring verken, minglet, samtalen, och eftersom inga performances hade kunnat genomföras utan trängsel framför scenen, känner vi oss alltså tvungna att skjuta fram Bie biennal text 2 till sommaren 2021. Våra Salonger kör vi dock som vanligt.”

Katalogtexten för 2020 var tänkt ungefär så här (möjligen kommer rådande omständigheter tvinga oss att tänka om kring temat, det får vi se):

Det finns alltid en fara att konst och litteratur blir användbara redskap för makthavarna i ett samhälle att bekräfta sin egen världsbild och ideologi. När alltför stark samsyn råder mellan maktapparat och konstutövare finns anledning att försöka tänka annorlunda eller tvärtom. Tvärtom kan då vara att bryta med den hegemoniska berättelsen om konstens uppgift, oavsett om denna sägs vara att stärka individen, kollektivet, värna klimatet eller den kulturella mångfalden. Det är själva samsynen som är problemet, samt förstås den underliggande hegemoniska berättelsen.

Det finns en strömning inom litteratur och bildkonst med rötter tillbaka till åtminstone medeltida exegetik och judisk mystik som skyr det symboliska, föreställningen om ett djup i en bild eller en text, och i stället lyfter fram det konkreta: ytan, byggstenen, bokstaven, färgen, och som därmed underminerar maktspråk och ideologi. Sin kanske mest extrema form tog sig denna strömning under tidigt 1900-tal med dadaismen som ofta förnekade all mening: ”Ordet vill jag ha där det upphör och där det börjar.” skriver den tyske författaren och dadaisten Hugo Ball 1916. Konsten och litteraturen skulle bygga upp och riva ned med en och samma rörelse. ”Tanken skapas i munnen” skriver den rumänske dadakonstnären Tristan Tzara i ett försvar för den improviserade ljuddikten som föds i ögonblicket, i munnen och talorganen, ett vått språk.

Om man delar uppfattningen att skriften med dess alfabetiska tecken, interpunktion och syntax torrlägger språkets beroende av den muntliga traderingen, den orala framstötningen, skulle man kunna säga att den upplösta skriften vänder åter till kroppen och kroppsvätskorna som språkets grundförutsättning. Om man dessutom menar att skriften ”könar” språket kring det som har kallats den falliska ordningens permanens och maktanspråk, ligger det nära till hands att föreslå den destabiliserade skriften – det ”våta” språket – som en möjlighet till en annan ordning bortom de traditionella, kring de biologiska könsskillnaderna roterande dikotomierna, ett språk hinsides som skulle kunna kallas det sant poetiska språket, språket som blottar sina egna bristningar, glidningar, öppningar och ”våta” mellanrum.

Tredje upplagan av Bie biennal vill ge utrymme för konstnärer och författare som idag förvaltar denna icke-hierarkiska och lekfullt bråkiga tradition. Som vanligt vill Bie biennal vara en plats där konst och litteratur möts och samverkar, där författare uppmuntras att ge sina ord konstnärlig gestalt och konstnärer uppmanas att tänka kring bild och form i termer av text och ord. Sju konstnärer (Dave Allen, Rebecca Digby, Leif Holmstrand,  Zsuzsanna Larsson Gilice, Kristina Matousch, Anna Karin Rasmusson och Magnus Wallin) deltar med verk uppförda i eller omkring Bie biennals sädesmagasin i hjärtat av den gamla brunnsorten Bie i Sörmland. Fyra författare/ljudkonstnärer (Monika Fagerholm, Johannes Heldén Fredrik Nyberg, Jenny Tunedal) uppför textgestaltningar i magasinet på vernissagedagen.