Bie biennal text 2018, en summering

Att skriva om en utställning innan verken är färdiga och på plats i utställningslokalen är en lika egendomlig syssla som att skriva om en bok utifrån en idéskiss eller att beskriva den framtida smaken på äpplen från ett träd man nyss planterat. Det blir abstrakt och principiellt, gärna teorityngt för att skyla över bristen på erfarenhet. Katalogtexter är ofta sådana. Men nu är Bie biennal text 2018 över, de flesta verken bortforslade, ett lokalt revygäng repar i ladan, och jag tänker att jag borde skriva något om vad som hände. För vernissagedagen 30 juni var verkligen en händelse. Massor av gäster i lada och trädgård, tillresta besökare och medverkande från Montevideo, Berlin, Eskilstuna, Stockholm. Pär Thörn mässade en armeniskt inspirerad dada-bön, Cia Rinne läste på fem olika språk, Dave Allen försökte skapa tystnad genom att låta två identiska men inverterade ljudvågor mötas och ta ut varandra, alltmedan barn och vuxna satt och kopierade Elin Wägners hand- och maskinskrivna brev under takåsarna en trappa upp – i Åsa Elzéns interaktiva verk Medan jag försöker bli bekant med Fredrika, tänker jag jämt på dig.

Dagen efter hade alla konstnärer och författare åkt hem. Det kom några få besökare. Jag satt i ladan och läste, gick runt och tittade på verken, läste lite till, gick runt igen. Vad var Bie biennal text? Fanns det några likheter och skillnader i de olika konstnärernas sätt att närma sig temat, och hur förhöll sig dessa likheter och skillnader i så fall till de fyra författarnas sätt att gestalta samma tema? En del är uppenbart, till exempel att bara en av författarna – Camilla Hammarström – deltog med ett verk som fanns kvar i ladan efter vernissagedagen: en nästintill förstoringsglaskrävande textremsa på ledstången upp till första våningen som upprepar de förstås också självrefererande orden vilken avgörande förändring tillkomsten av ett nytt föremål åstadkommer. Liksom att flera konstnärer utgått från en befintlig text – eller kanske hittat en befintlig text – som speglar eller kommenterar verket – Ebba Bohlins Was die Welt im innersten zusammenhält, som utgår från ett Goethecitat, och Johan Malmströms Näcken,som är en samtida gestaltning av Stagnelius dikt och bakomliggande myt, för att bara nämna två verk. Färre är verken som använder sig av text eller ord som visuella element. Och där är skillnaderna och likheterna mellan Dave Allens Girl-Lord-Fordoch Hanna Stahles Plats intressant.

Dave Allens verk är bara synbarligen tvådimensionellt. De fem mycket tunna pappersarken fästade i väggen med häftpistol och silvertejp fladdrar ibland i luftdraget från förbipasserande eller en öppen dörr, och blottar en glipa mellan arken och i orden som sprayats på dem. En får lust att kika in. Denna subtila tredimensionalitet har framför allt gått hårt åt bokstaven D som klyvs i två delar samtliga sex gånger bokstaven förekommer. Att det skulle ha något att göra med första bokstaven i konstnärens förnamn, är säkert en övertolkning. När en verkligen kikar in mellan arken är allt som går att se träpanel. De sju engelska ord som sprayats med punkig – snarare än graffitireferens, lyder i svensk översättning: FLICKA – OMGJORDA – FÅGEL – SKALD – ISTER – HERRE – VADSTÄLLE. Men lästa på engelska är inte ordens semantiska innehåll det första en tänker på, utan att de intill varandra liggande orden är identiska sånär som på en bokstav. GIRL blir GIRD som blir BIRD osv. enligt en metod som Lewis Carroll sägs ha uppfunnit.  Han kallade sin uppfinning ”wordladder”, man klättrar alltså från ord till ord på bokstäver. En av dem byter skepnad och ett nytt ord uppstår. Känslan är att det är på den bokstaven det hänger. Det är den som gör att vi kommer vidare, det är den lilla skillnaden mellan L och D som är själva konsten. Det här är ett engelskspråkigt verk som blir meningslöst på alla andra språk. Den uppenbara oöversättbarheten fungerar som en kommentar till det engelska språkets världsdominans idag. ”Använd era egna språk”, säger verket, ”jag är meningslös på ditt”. Varför det har titeln GIRL – LORD – FORD och inte GIRL – GIRD – BIRD kan du läsa om här.

Hanna Stahles verk Plats är också oöversättbart. Eller rättare sagt: just den tunga lilla tegelbyggnad som visades på Bie biennal i somras skulle fungera mindre bra utanför en svensk språkkontext. Om verket skulle visas utomlands bleve Stahle nog tvungen att tillverka en ny liten hundkoja av tegllera, keramik och plywood med ordet ”Shame” eller ”Vergogna” eller ”Pfui” skrivet över tak och väggar, för att uppnå en liknande effekt.  Men ordet ”Fy” lånar sig genom sina endast två bokstäver mycket bättre till den arabeskliknande dekorativitet som präglar verket, och gör kojan försåtligt inbjudande.

Plats

Plats

Ordets semantiska innehåll försvinner in i det mönster som uppstår när ordet upprepas gång på gång. Ungefär som när en struktur uppstår, tänker jag. Det enskilda fallet uppgår i ett mönster som ser harmlöst eller rentav trevligt ut. Platstar resolut plats (ursäkta vitsen, kunde inte låta bli) i en samtida politisk skamdiskurs. Fy på dig rasse, nasse och antifeminist, tänker många av oss, och säger det också, även om vi hellre använder ordet ”skäms”. ”Att du inte skäms! Du borde skämmas” osv. Fy, säger vi till våra husdjur. Men vi menar samma sak: det där beteendet är oacceptabelt, det har vi bestämt. På goda grunder ofta. Och vad vore väl ett samhälle utan skam?

En intressant dialog uppstod också mellan Jörgen Gassilewskis bilddikt O,framförd endast på vernissagedagen, och Ebba Bohlins installation Was die Welt im innersten zusammenhält. Bägge verken tar sin utgångspunkt i likhetens bedräglighet. Bokstaven O betyder inte boll eller noll, trots att den ser ut som siffran och det där runda vi kastar och leker med, för att anspela på inledningen i Gassilewskis dikt som han läste till ett bildspel med enkla symboler på en skärm i den fullsatta ladan på vernissagedagen. I Ebba Bohlins installation handlade likheten om former som härmar varandra, och material som härmar andra material, frigolit som ser ut som sten, sten som liknar trä, och skalor – när en liten pryttel uppförstoras till kolossalformat vad finns då kvar av prytteln? Det där som innerst håller världen samman, som Goethecitatet i Ebba Bohlins verktitel betyder, är i Bohlins verk materien, i Gassilewskis språket. En fråga som uppstår i kontakt med bägge verken, är: finns det verkligen någonting som liknar något annat? Och om inte: hur kan då världen hänga samman så pass att vi över huvud taget kan använda ordet ”värld”?

Was die Weit im innersten zusammenhält, detalj.

Was die Weit im innersten zusammenhält, detalj.

 

Tina Nykvists utomhusinstallation Min skit – en bioloop var det enda verk på biennalen där en konstnär låtit en egen, nyskriven text bli en del av verket. På en plakett nedstucken i gräsmattan bredvid en pallkrage med smultron kan en läsa hur Nykvist beskriver den konstnärliga processen som en bearbetning av psykiskt material: ”När sorlet av hybris, skam och avundsjuka tystnat, finns det saker kvar som jag inte kan placera, greppa, sålla. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Små rörelser, hjärnans fragmentariska bearbetande. Loopar av tankar, ickelinjära.” Som en metafor för detta psykiska material använder Nykvist, inte i texten, men i pallkragen, sin egen skit. Smultronen växer i en jord gödslad med konstnärens avföring. Och de smakar utmärkt! Här finns också en parallell till ett alkemiskt spår i Ebba Bohlins Was die Welt im innersten zusammenhält: en hopknölad jutesäck med spår av tjära liknar i strålkastarljuset en förstoring av liten guldklimp. I den alkemiska processen är det metaller som förädlas, i den konstnärliga kan det vara psykiskt och samhälleligt material, i den biologiska ruttna löv och skit.

Hur 2018 års Biennal kommer att sätta spår i 2020 års vet vi ännu nästan ingenting om. Bara att några av årets konstnärer kommer att få utse några av det årets konstnärer. Lite av en loop alltså, eller en stafett. Även 2020 vill vi ha författare med bland konstnärerna, och även då ska det på något sätt handla om text.

Tack för i år.

Lars Hermansson & Bie biennal.

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer till

  1. Jag tackar så mycket och känner mig priviligierad som kan gå nästgårds och få kultur på hög nivå inom flera olika områden. Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *